Mot Treriksröset genom Norge

Första dagen vi kom till Abisko blev vi bekant med tre norska vandrare som satt liksom vi i en soffhörna och drack varsin kall öl.

Tom, Iulie och Anders hade vandrat den sträckan på Nordkalottleden som vi ska gå efter vilodagarna i Abisko. Vi fick många bra tips och råd om tältplatser, hur vaden ser ut och alternativa vägval på väg till Kilpisjärvi

Vi hade mycket att prata om och gemensamma intressen så vi åt både middagen och frukost tillsammans med våra nyfunna norska vänner.

Söndag den 23 juli gick bussen kl.08.15 från Abisko till Tornehamn, en bussresa på 15 minuter. Vi blev avsläppta strax innan Tornehamn där vi gick på Norkalottleden.

Äntligen har sommaren kommit till fjällen. Strålande sol och klarblå himmel hela dagen. Med värmen kom också insekterna. Bromsar, knott, mygg och annat som bits fick vi sällskap med hela dagen.

Det blev en lång och ansträngande dag. Terrängen var mycket kuperad och stenig och framför allt många rejält branta stigningar. Med ryggsäckar fyllda av mat för 14 dagar gjorde inte vandringen enklare.

Lunchen åt vi vid Pålnostugan, en stuga som sett sina bästa dagar. Vi tror att det är en STF stugan för rast och övernattning, men det finns aldrig någon stugvärd där så den har nog kanske glömts bort lite.

På eftermiddagen gick vi över gränsen till Norge. Vid gränsröset tog vi en längre rast och beundrade utsikten. Där filmade vi miljön och lite prat oss emellan innan vi gick vidare till ännu ett parti med branta uppförsbackar.

Den norska stugan Lappjordhytta passerade vi och två km senare hittade vi kvällens tältplats. Den valdes med omsorg och är nog en av de finaste lägerplats vi haft på hela vandringen.

Filmkameran riggades upp när tältet sattes upp så vi båda kom med på filmen. Det är lite svårt att få till bra bilder när vi ska vara med båda två. Men är ljuset jämt och vi övat några gånger brukar det bli bra.

Vid tältplatsen satt en Fjällpipare och lockade på sin hona som var en bit ifrån. Fjällpiparen och de fina blommorna kring tältet kom också med på film.

Det är så bra att vädret är stabilare nu så filmarbetet kring vandringen blir lättare. Hela arbetet med filmen och dess innehåll har tagit en annan väg än vad som var tänkt från början. Inte på något vis sämre, tvärtom.

Grundidén med filmen var att berätta om Nordkalottleden och platser vi passerar och de människor vi träffar längs vår väg.

När vi nu inte kunde gå sträckorna Kvikkjokk – Staloluokta via Sulitelma och Vaisaluokta – Sälka på grund av den sena snösmältningen har vi inte möjlighet att berätta om Nordkalottleden på det sätt vi tänkt.

Det blev inte heller så att vi filmade något i Arasluokta och Ritsem så vi tappade en del av det innehållet i filmen som var planerat att vara med.

Men så här är det att arbeta med dokumentärfilm, det blir kanske inte fullt ut som man tänkt men det blir ändå bra för det kommer andra saker till en som filmas. Precis så har det blivit med det här filmprojektet.

Den här filmen kommer ha mer fokus på de fjällfolk vi mött än om själva leden Nordkalottleden.

Det vackra sommarvädret fortsatte även måndag den 24 juli. Dagens vandring startade som vanligt med uppförsbackar.

När vi kom upp en bit på leden mot fjället Ruovdoaivvit var det en stor renhjord uppe på snöfälten. När det är varmt söker sig renarna upp på snöfälten för att svalka sig och komma ifrån insekterna.

Det blev fina bilder på renarna och bra sekvenser där vi vandrade över fjällheden med de snötäckta bergen i bakgrunden.

Lunchrasten blev lång den här dagen. Jag var trött i kroppen och det kändes väldigt tungt att gå och humöret var också på sparlåga. Det passerade en del vandrare under lunchrasten och några av dom pratade vi med.

Marie Johansson vandrar och springer Sverige runt och ska bland annat komma till Sveriges olika poler. Syd, öst, norr, väst, högsta och lägsta polerna. Hon startade i Skånska Kullaberg i maj och ska vara tillbaka i Skåne om en månad.

Vi stod länge och pratade om allt möjligt. Mötet med Marie gav mig ny energi och framför allt gjorde hon mig gladare och lättare i sinnet. Läs mer om Maries projekt på hennes blogg: http://www.dissonanslopning.blogspot.se

Efter en stund kom en man vandrades och stannade till hos oss.
-Dig har jag köpt en film av, sa han med ett leende när han kom fram till oss.

Det var Leif Eriksson från Norrtälje som går Gröna bandet, en vandring på 130 mil från Treriksröset -Grövelsjön. Han kände igen oss från filmen ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” som han hade beställt av mig. Ibland är världen liten.

Efter lunchen bestämde vi att inte gå så mycket längre den dagen. En bit längre ner i dalen fann vi en fin tältplats på en höjd med en veranda mot jokken och alla fjäll långt bort i fjärran.

Intill tältplatsen fanns ett litet vattenfall så det blev både hårtvätt, dusch och klädtvätt. Efter det och en god fiskmiddag blev jag på ännu bättre humör och kände mig piggare.

På kvällen såg vi en stor älg komma lunkande på fjället mittemot. Med stora steg gick han över snöfälten och fortsatte bort mot en sjö som han simmade över. Det är så fint att se våra stora vild djur så nära och det fick jag också fångat på film.

Tisdag 25 juli njöt vi av frukosten på vår lilla veranda mot fjällen innan vi började vandra mot Innsett och Altevass. Den här vandringsdagen hade vi ett flertal större jokkar att ta oss över innan lunch.

Därför startade vi lite tidigare så att det är lägre vattennivåer i vattendragen. Senare på dagen har mer smältvatten fyllt jokkarna och det blir djupare vatten att ta sig över.

Det var otroligt varmt och hett så vi stannade ofta för att dricka. Det var flera snöfält att gå över och genomblöta fjällhedar. Även idag såg vi stora renhjordar uppe på snöfälten. Renarna var lika varma som vi av den heta solen.

Lunchrast hade vi strax intill samevistet i dalen Láirevággi. När vi precis börjat gå efter rasten stannade vi till och pratade med två Gröna bandet vandrare, Carl och Patrik från Jönköping.

Återigen fick vi en rolig pratstund med vandrare vi möter längs vägen. De ska gå Gröna bandet på 91 dagar för att ha gott om tid att njuta av sitt fjälliv. Följ deras vandring på: http://www.instagram.com/frystorkat91dagar/

Vandringen fortsatte i stekande sol som stundtals var riktigt jobbigt. Vi vill inte klaga på det soliga vädret med tanke på hur vi hade det den första månaden på vandring. Men den här hettan är svårhanterlig och framför allt alla dessa insekter som kommer med värmen.

Vid leden fann vi, vad vi tror, ett Fjällpipar bo med ett vackert ägg i. Honan blev skrämd av oss när vi gick förbi men kom tillbaka till sitt bo så snart vi gått iväg.

Kvällens tältplats blev återigen en fin plats med en veranda mot en brusande jokk. Precis som förra kvällen fick vi se fjällets vilda djur. Två stora älgar gick på fjällheden på andra sidan jokken men sprang snabbt därifrån då de fick vittring på oss.

Det hade varit en lång vandringsdag så vi kom till sängs tidigt den dagen. Under sena natten körde fyrhjulingar förbi en bit bort, det var samerna som arbetat med kalvmärkning hela natten.

Morgonen onsdagen den 26 juli skilde sig inte från det tidigare dagarna. En het morgonsol på en klarblå himmel väckte oss. Efter frukosten gick vi en kort bit innan dagens filmarbete började.

Sekvenser med vackra fjällvyer i bakgrunden när vi vandrade filmades samt en renhjord på snöfälten och andra fina fjällvyer.

Efter filmningen kom vi ner till Altevass, en liten by med mestadels sommarhus. Efter tre km vandring på en bilväg kom vi till ett sameviste som låg vackert vid sjön Altevatnet.

När vi gick ner mot vistet träffade vi Ellen Påve. Länge stod vi och pratade med henne och hon berättade om platsen, människorna som bor här och om arbetet med kalvmärkningen som pågår för fullt.

Det visades sig att vi hade gemensamma kontakter. Det var hennes svägerska Anna-Margith som hade hjälpt oss med stugboendet i Staloluokta för en månad sedan.

En bit längre ned tog vi lunchrast vid jokken Vasskarelva. När vi såg Ellen komma med sin hund så vi frågade om vi fick bjuda henne på kaffe.

Filmkameran var framme under fikastunden med Ellen och hon höjde verkligen den goda stämningen med sitt glada humör och varma hjärta.

Innan Ellen kom samtalade vi en kort stund med Simon Marainen som var här och arbetade med kalvmärkningen och bodde i ett av husen i samevistet.

Simon är renskötare, poet och musiker och hade precis kommit hem från en turné i Tyskland. Han är en välkänd musiker och låtskrivare som jojkar och sjunger i bandet Ára. Läs mer om Simon och bandet Ára: http://www.soundofara.com

Efter lunchen lämnade vi motvilligt denna vackra plats. Dagens mål var att komma till Gaskashytta där vi tänkt att sova för natten. Vi ville sova inomhus för att komma ifrån solen och alla insekter.

Det blev jobbiga sju km att gå till hytten. Leden gick mestadels genom snårig fjällbjörkskog där världens alla insekter fanns omkring oss. Det var vidrigt mycket knott, mygg och bromsar. På med långbyxor, vindjacka och myggnät över huvudet och snabb gång genom skogen.

Sent på kvällen kom vi fram till Gaskashytta och det var så skönt att komma inomhus och få lite vila från sol och insekter. Det var två mycket rödmosiga och trötta vandrare som somnade skönt i mjuka sängar.

De norska stugorna är hemtrevliga och välordnade, det har en högre standard än fjällstugorna i Sverige. Inga andra vandrare var där så vi fick en hel stuga för oss själva.

Det finns ingen stugvärd så för att nyttja stugorna måste man ha en nyckel som man beställer av Den Norska Turistförening (DNT).

Torsdag den 27 juli blev det sovmorgon i den fina stugan. Vid frukosten bestämde vi oss för att stanna där fram till lunch för att inte vara i solen hela dagen. Förmiddagen ägnades åt skrivarbete med bloggen och dagboken och sortering av bilder.

Lunch åt vi i stugan innan vi började vandra i solskenet mot Voumahytta. Sex km uppförsbacke i den varma heta solen med vidunderlig utsikt över dalar, jokkar och fjäll.

Fjällhedarna blommade gula av Fjällsmörblommor och Fjällvioler och lite varstans stod den lilla djupblå blomman Fjällgentiana
lite gömd vid stenar och intill leden.

Flera gånger stannade vi och la oss på backen och tittade på blommorna och fotograferade.

Kvällens tältplats låg ovanför Fiskløselva mellan bergen Gaskkasaisi och Coalbmoaivi. Innan vi åt middag tvättade vi oss i bäcken intill tältplatsen. Så skönt att kunna tvätta sig ordentlig varje dag när det är så varmt och svettigt.

Det gick inte att sitta ute och äta på grund av alla insekter så det blev middag i tältet innan vi gick till sängs.

Den här dagen tog vi ledigt från filmarbetet eftersom vi filmat så mycket de senaste dagarna. Att filma när det är fullt med mygg och bromsar sätter verkligen oss på prov, så det är bra att ta ledigt en dag och bara fokusera på att gå.

Det är dag 36 och vi stortrivs med vandringen och filmarbete.

Fredag 28 juli satte vi väckarklockan på kl.05.30. Den här dagen skulle bli lika varm och het som alla de andra dagarna varit från Abisko så vi ville komma iväg tidigt.

Det var så galet mycket mygg och bromsar på morgonen när vi fixade frukosten, tog ner tältet och packade ryggsäckarna att allt gick snabbare än annars.

Halv åtta vandrade vi iväg från lägerplatsen och fick några tidiga morgontimmar som inte var fullt så heta som senare på dagen.

Första timmarna blev en stenig vandring med stundtals stora långa snöfält att gå över. På vissa ställen ser det ut som att snön aldrig kommer hinna tina innan det blir vinter igen.

Vid ett större snöfält stannade vi till och filmade vandringsbilder och vyer över det steniga landskapet och snöfälten. Inför sådana filmsekvenser får Hasse provgå ett antal gånger för att jag ska göra alla inställningar. Den här gången fick han gå många gånger fram och tillbaka över snöfältet innan vi kunde filma.

I en stenig backe mötte vi Markus Franke från Tyskland. Han är på långvandring från Nord Kap till Hamburg, en vandring på ca fem månader. Det blev en lång pratstund med denna glada och positiva vandrare som njöt i fulla drag av sin vandring och den vackra fjällnaturen.

När det börjar närma sig lunchtid var det extrem hett och insekterna var verkligen störande. Det blev många pauser i värmen för att dricka vatten.

Efter den steniga terrängen och snöfälten vandrade vi på blommande gröna fjällhedar med fina vyer över sjöar och dalar som korsade varandra. Landskapet är kontrastrikt och varierande och hela tiden föränderlig, det gör vandringen mer spännande.

Även denna dag bestämde vi oss för att inte vandra hela dagen på grund av den heta solen och insekterna. Vid två tiden kom vi fram till Voumahytta och stannade där för natten för att ännu en gång sova inomhus.

Det blev en sen lunch i stugan i lugn och ro utan tusen insekter surrande omkring oss. Så skönt.

När Hasse var ute en sväng runt stugan kom en ung norsk vandrare förbi. Det var Kaja Juul som går Norge på Langs. Hon ska gå 270 mil från Nord Kap till Lindesnes.

Jag filmade samtalet med Kaja utanför stugan och hon berättade om sin tur där hon bland annat råkat riktigt illa ut i en älv när hon vadade. Hon stannade bara vid stugan för en rast innan hon gick vidare söderut.

Voumahytta ligger vackert vid sjön Voumajåvri. Innan vi gick in för att fixa middagen fortsatte dagens filmarbete. Det blev en längre sekvens med oss två på en bänk vid stugan med utsikt över sjön där vi pratade om hur det är just nu och lite andra filosofiska tankar.

Det här har varit en bra dag med filmarbete och framförallt mötet med Kaja. Fram till nu har jag filmat 17 timmar och har fått ett mycket bra material att jobba med i höst.

Ännu en dag i solsken och knallblå himmel fick vi vandra i lördag 29 juli. Voumathytta lämnade vi tidigt på morgon och valde en väg utanför leden runt Blåfjället.

Leden går på norra sidan men vi valde den södra som vi fått tips av från andra vandrare. Den vägen vi valde var torrare och går på skrå runt Blåfjället.

Lunchrast tog vi på en höjd intill Blåfjället med ett vattenfall som låg högt upp på fjället. Att ligga och slöa i solen med en behaglig svalkande vind är inte dumt efter en god sopplunch.

Även den här dagen valde vi att inte gå hela dagen eftersom vi har gått om tid att komma fram till Kilpisjärvi. Vid jokken Voumajohka slog vi läger redan på eftermiddagen under en björk som gav oss skugga några timmar.

Resten av dag slöade vi i tältet för ute gick det inte att sitta för alla insekter. Senare på kvällen blev det molnigt och några regnstänk hördes på tältduken.

Efter åtta dagar i stekande sol vore det skönt ifall vi fick en molnig dag imorgon.

Söndag 30 jul blev en molnig dag med både regn och dimma och det kändes helt OK efter den långa värmeböljan. Vi hade tänkt en tidig morgon men när klockan ringde och regnet smattrade mot tältduken somnade vi om och sov en timme till.

Vid tiotiden kom vi iväg i ösregnet för att vandra tio km till Dividalshytta. Först hade vi tänkt att vandra en bit till förbi stugan men det valde vi ganska snart bort.

Vandringen tog tid då leden delvis var kuperad och lerig med fallna träd över leden. Det ösregnade hela dagen och innan vi kom till stugan var det två km brant uppförsbacke. Under hela dagen träffade vi inte någon annan vandrare.

Kl.13.30 såg vi äntligen stugan och bestämde att vi går inte mer idag utan stannar här över natten.

När kaminen var igång och kläder på tork åt vi sen lunch innan dagens filmarbete skulle göras.
Det blev filmsekvenser i stugan samt ett samtal mellan oss två om olika saker som hänt under vandringen. Utomhus ösregnade det så vi filmade bara inomhus.

Resten av kvällen laddade vi kamerabatterier, skrivarbete med bloggen och planerade morgondagens vandring. Inga flera vandrare kom så vi hade ännu en gång en hela stuga för oss själva.

Måndag 31 juli och tisdag 1 augusti var två regniga och dimmiga vandringsdagar. Ibland går dagarna ihop och vi tappar både uppfattning om datum och vilken veckodag det är. Det är inte så viktigt att hela tiden ha koll på det.

Vi hade några större vad att ta oss över och det största vadet var över Skaktarelva, ett vad på 100 meter. Det var enda gången vi hittills har behövt ta av oss på fötterna och byta till vadarskor.

Måndagens nattläger blev direkt efter det stora vadet en bit från älven. Hela kvällen och natten vräkte regnet ned och en iskall hård vind skakade tältet.

Efter tisdagens långa vandringsdag i rejäl dimma och regn så valde vi att ännu en gång nyttja de fina norska stugorna. Daertahytta var en nybyggd stuga som ligger vackert på fjället Buossirs sluttning i dalen Daertavaggi.

Stugan var tom när vi kom men efter ett par timmar kom långvandraren Matilda Roempke som går Gröna Bandet 130 mil från Grövelsjön till Treriksröset. Hon startade i juni och hade nu bara två dagar kvar till slutmålet Treriksröset.

Matilda berättade om sin vandring och jag filmade vårt samtal. Hon berättade bland annat om hennes tankar kring fjällvandring och vad det gör med oss människor att leva ett fjälliv under en lång tid.

Onsdag 2 augusti blev en regnfri dag så det blev mycket filmarbetet gjort den här dagen. En bit bort på leden från Daertahytta spelade vi in sekvenser med samtal oss emellan samt vandringsbilder.

Resten av dagen kan förklaras med två ord, sten och dimma. Fram till lunch var det steniga backar att ta oss upp för och solen tittade ibland fram mellan molnen.

Sen var det åtta km blockterräng i en tät dimma som rullade in över oss och sen försvann. Så höll det på hela dagen. Ena stunden såg vi alla höga fjäll omkring oss och sen absolut ingenting. Flera stora snöfält var vi också tvungna att gå över.

I en stenig backe träffade vi Kajsa och Emma som går Gröna Bandet. I motsats till Matilda som bara hade några dagar kvar så hade Emma och Kajsa just startat sin långvandring.

Vårt önskemål var att passera Rostahytta men vi slog läger fyra km innan för det blev för sent att gå längre än så. Nattlägret blev vid jokken Aslatjohka.

När vi kom ned mot jokken var det renar som betade på fjällhedarna. Innan vi slog upp tältet filmade jag renarna som stilla gick och betade i dimman som kom och gick. Det blev riktigt fina bilder.

Dagens filminspelningar blev jag mycket nöjd med. Det känns bra för jag har stundtals haft svårt med filmarbetet då jag fått tänka om en hel del på grund av nya vägval och rådande väderförhållanden. Det gäller att få inspelat det jag har planerat och det som kommer till oss spontant.

Den här kvällen blev det fest. Matilda, som vi träffade igår, gav oss lite extra mat som hon har torkat själv. Så efter vår frystorkade middag åt vi en kycklinggryta som smakade så gott.

Torsdag den 3 augusti var det fortfarande dimma och den höll sig kvar fram till lunch. Under natten hade vi hört hur renarna betade nära tältet och det fanns en stor hjord intill vår lägerplats på morgonen.

Vi kom iväg tidigt i den täta dimman och började dagen med en del svårare vad. Det var mycket vatten i jokkarna eftersom det regnat under natten och det tillsammans ned smältvatten från kvarliggande snöfält fylls jokkarna snabbt på.

Som många andra luncher den senaste veckan regnade det även idag. Men vi fick ändå en behövlig rast i småregnat i sällskap av en renhjord som betade intill oss.

Några kilometer efter lunchrasten passerade vi Rostahytta och Iselva. Vid hyttan sprack himlen upp i solsken och dimman försvann.

En av broarna över Iselva var inte rolig att gå över. Glest mellan trasiga bräder och inget räcke, bara en vajer att hålla i. Jag gick väldigt snabbt över med en obehaglig känsla i kroppen.

Leden därefter var lättvandrad på stora fjällhedar. Dagens filmarbete gjorde vi vid det gröna fjällhedarna med fjället Moskángáisi som bakgrund. Det blev fantastiskt vackra bilder i det fina eftermiddags ljuset.

Vi slog läger för natten vid sjön Moskánjávri. Idag har vi varit på färd i 43 dagar, vi mår bra och njuter av vandringen.

Regnvädret kom tillbaka på natten mot fredag den 4 augusti. Dimman låg tät runt tältet som många andra morgnar den här veckan.

Leden fortsatte på lättvandrade fjällhedar över en del mindre vad.
Nästan hela dagen på vägen till Pältsastugan vandrade vi längs fjället Juoksavátnjunni östra sida.

Strax innan lunch träffade vi på två Gröna Bandare, Rasmus, Yohanna och deras hund Yip Yap från Malmö. Det var deras andra dag på sin långa vandring som ska sluta i Grövelsjön i början av oktober. Följ deras vandring på Facebook: Vegadventure.se

Innan vi kom till Pältsastugan hade vi fjället Pältsan vid vår sida med sin spetsiga topp som dominerade bland alla andra höga fjäll vi passerade.

I Pältsastuga, som är Svenska Turistföreningens nordligaste stuga, tog vi en fika och pratade med stugvärden och en annan vandrare innan vi fortsatte fyra km till nattens lägerplats. Som det ser ut nu så kan vi komma fram till Kilpisjärvi redan i morgon, en dag tidigare än beräknat .

Det blev en tidig morgon idag lördag den 5 augusti. Kl.05.00 gick vi upp för att komma iväg och vandra 13 km till Treriksröset och sen åka båt till Kilpisjärvi.

Hela dagen har det varit stenigt och backig terräng vi vandrat i men vi slapp att gå i regn idag. Till Treriksröset kom vi fram strax före lunch.

När vi nu kommit till Treriksröset har vi genomfört vårt eget Gröna Bandet men inte i ett sträck utan uppdelat på tre olika vandringar under tre år.

På eftermiddagen kom vi fram till Kilpisjärvi Vandring center där vi ska bo i två nätter.