Svårt filmarbete till Abisko

Efter två vilodagar i Ritsem var det dags att ta buss till Vakkotavare för att fortsätta vandra. Bussen kom fram vid lunchtid så vi åt lunch innan vi började gå.

Leden från Vakkotavare upp mot Abisko börjar med en och en halv km lång uppförsbacke med en höjdskillnaden på 300 meter. Den är rejält brant på vissa partier och det var vi förbereda på då vi gått den för några år sedan.

Efter fem km vandring kom vi till ett brett och djupt vad över en jokk som rinner ned från fjället Tjoarvek. Eftersom vi gått över den förut så visste vi att det är lättast att ta sig över en bit upp i jokken.

Vid leden var vattendjupet en bit upp över knäna men där vi gick kunde vi vada med kängor och damasker utan att bli blöta om fötterna. För säkerhets skull spände vi remmar strax nedanför kängskaften för att minska risken för vattenläckage.

Vid den här jokken borde det verkligen finnas en bro för det är alltid en djup vattenfåra där leden går över. Efter vadet vandrade vi tio km till innan vi slog nattläger vid jokken Gåppejåhkå.

På kvällen började jag få ont i halsen och det kändes som en förkylning var på gång. Förmodligen kan jag ha blivit smittad i Ritsem där mycket folk passerade. Hoppas det inte blir så allvarligt.

Nästa dag måndag 10 juli vaknade jag med fortsatt rejält ont i halsen och kände mig riktigt vissen och orkeslös. Vi filmade några sekvenser kring frukosten och lite diskussioner om dagsläget med min hälsa och lite andra saker.

Eftersom jag inte kände mig bra vandrade vi bara sju km den dagen. När vi kom ner till sjön Teusajaures båtplats åt vi lunch i duggregnet. För att komma vidare på Kungsleden finns det roddbåtar att låna för att ro över sjön till Teusastugorna. Det blåste inte så mycket så det gick bra att ro över.

I stugan tog vi en fika och funderade på om vi skulle gå vidare eller stanna kvar. Nu ösregnade det och jag kände mig verkligen inte bra. Men ingen av oss var pigga på att bo i stuga så vi bestämde oss ändå för att fortsätta gå.

Kungsleden som fortsatte bakom stugan började med en rejäl uppförsbacke som bet ordentligt i oss båda och framför allt för mig som gick med förkylning i kroppen. Eventuellt hade vi tänkt att gå en bit till men jag kände att det räckte att gå upp för backen.

Ovanför backen och intill en jokk, där vatten forsade ned mot sjön, fann vi en fin plats för tältet. På kvällen blev det uppehållsväder så efter lite mat och vila filmade vi blommor som växte rikligt runt tältplatsen och intill forsen.

När vi tidigare vandrade på Padjelantaleden köpte vi en fjällflora i fickformat. Trots att vi vandrat i fjällen så mycket har vi lite kunskap om fjällblommornas namn, det vill vi ändra på under den här vandringen.

Det är roligt att lära sig namnen på alla vackra blommor vi har runt omkring oss. Lappljung, Rosling, Fjällglim, Lappspira och Rosenrot är några av blommorna vi lärt oss namnen på.

Rosling

Lappljung

Tisdag 11 juli vaknade vi av att solen värmde tältet. Frukost kunde vi njuta av i strålande morgonsol och det kändes skönt efter allt regn dagen innan.

Det fina vädret höll i sig fram till eftermiddagen. Vandringen gick i lugn takt i stenig terräng och vi vandrade åtta km den dagen. Jag kände mig fortfarande hängig så det var skönt att ta det lugnt.

Från leden såg vi en stor renhjord så filmkameran plockades fram och det blev några riktigt bra sekvenser med betande renar på fjällheden och en grupp renar som svalkade sig på snöfälten vid fjället Urtticohkka. Vi passade också på innan lunch att filma en del sekvenser när vi vandrade.

Efter lunchen kom vi ner mot jokken Kaitumjåkka som leden sen följde hela vägen bort till Kaitumstugorna. Terrängen var stenig och lerig och slingrade sig utmed den stora brusande jokken. Innan stugorna försökte vi hitta en tältplats men det var för stenigt. Istället hittade vi en bra plats för nattläget en bit bort från Kaitumstugan.

Nästa dag onsdag 12 juli blev en vilodag på samma tältplats för att jag skulle få tid för att friskna på mig från förkylningen och att vi skulle slippa gå i regn hela dagen.

Vilodagen fylldes av en så liten arbetsinsats som möjligt. Först sov vi nästan elva timmar, åt en sen frukost, läste, fikade, sov en stund till, åt lunch, käkade chips och smågodis, sov en stund till, pluggade blomnamn, åt middag och plötsligt var dagen slut. Att vila, lata sig och äta lite extra gott var tydligen en bra metod att bota förkylning på, jag kände mig mycket bättre.

Natten till torsdag 13 juli öste regnet ner hela natten och höll så på fram till lunch. Därför tog vi en lugn förmiddag i tältet och gav oss inte iväg förrän vid tvåtiden på eftermiddagen när det slutat regna.

Det blev en kort sträcka den här dagen för vädret blev sämre igen och vi visste om en bra tältplats efter fem km vandring från Kaitumjaurestugan. Vi slog upp tältet på en plats nära jokken Tjäktiajåhka vid fjället Stuor Jierta.

På vägen dit stannade vi och pratade med två unga killar från Skåne. De har sen några år tillbaka börjat fjällvandra och blivit riktigt förtjusta i fjällivet och skulle nu vandra hela Kungsleden Abisko – Hemavan.

Vi har reflekterat över att under de senaste åren är det många flera unga fjällvandrare i åldern 20-30 år som vi möter på lederna än vad det var för 10-15 år sedan. Vad det beror på vet vi inte men det är kanske så att friluftsliv har blivit mer uppmärksammat och når ut till flera.

Mina damasker hade under dagen gått sönder i några sömmar. Om några dagar ska vi gå över Tjäktjapasset som är blöt av smältvatten och stora snöfält att gå över och då är det viktigt att damaskerna är hela. Så på kvällen efter middagen blev det lite syarbete att göra innan läggdags.

Det eviga regnandet fortsatte även natten till fredag 14 juli och höll så på hela dagen. Det här var den värsta blötaste dagen hittills på vandringen.

Någon sommarkänsla har vi ännu inte känt av under de 23 dagar vi varit på färd. Totalt har vi haft soligt väder i tre och en halv dag men då har det inte varit så varmt. Efter fredagens genomblöta vandring längtar vi verkligen efter sol och värme. I genomsnitt har vi dagtid haft 8-13 grader varmt och nätterna omkring 4-7 grader varmt.

Vi packade ryggsäckarna och tog ner tältet i ösregnet och hade som mål att vandra till Singistugorna och äta lunch där.

När vi genomblöta kom fram till Singistugorna bestämde vi oss för stanna där för dagen och sova inne den natten. Lunchen åt vi i stugan under livliga samtal med andra genomblöta vandrare från världens alla hörn som också sökt skydd för regnet.

När vi hade installerat oss i ett av rummen som vi skulle dela med ett ungt tjeckiskt par fylldes stugan med fler och fler genomblöta vandrare.

Tillslut kom stugvärden och frågade oss och våra nyfunna tjeckiska vänner om vi parvis kunde sova i samma säng. Det hade blivit fullsatt i alla rum och nu behövde en familj få sängplatser. Även dom skulle få sova två i varje säng.

Visst har Hasse och jag delat säng i 30 år men att sova tillsammans i en så smal stugsäng är inte möjligt. Vi behövde få sova ordentligt och någon god nattsömn i ett litet fyrbäddsrum med två personer i varje säng och två på golvet skulle vi inte fått.

Så vi packade ihop våra saker och gick ut i ösregnet och blåsten och satte upp tältet. Stugvärden kände det som han kastade ut oss men vi försäkrade honom om att vi inte kände det så, det var vårt val och det var viktigare att barnfamiljen fick det bra inomhus. Vi sov gott i tältet den natten.

Nästa dag lördag den 15 juli var det ovanligt tyst i tältet när vi vaknade. Inget regnsmatter mot tältduken, härligt. Till och med små gluggar av blå himmel visade sig, men det var riktigt kallt ute.

Efter frukosten i tältet kom solen fram och vi la ut alla blöta kläder för att torka i solen. Innan vi gav oss iväg mot Sälkastugorna filmade vi när vi packade ihop våra saker och tog ner tältet.

Sträckan för dagen blev 13 km lång i en kall regnig snålblåst i stenig terräng genom Tjäktjavagge och och i slutet av dagen en hel del snöfält att gå över.

Tältplats för natten blev vid jokken Tjäktjajåkka två km från Sälkastugorna.

Vi hade hoppats på en varm och solig morgon men tyvärr blev det inte det. Söndag den 16 juli bjöd i och för sig på uppehållsväder så vi kunde äta frukost ute, men det var bara 12 grader varmt.

Strax efter nio kom vi iväg och gick två km till Sälkastugorna där vi skulle handla bröd och pålägg. I Sälka kom vi på Nordkalottleden igen så som vi planerat och hoppas nu att inte något mer vinterväder ska styra om våra vägval framöver.

När vi stod och packade ner maten i ryggsäckarna hörde vi en glad välbekant röst. Det var Peter, Hasses systerson, som kom gående från Tjäktjapasset dit vi är på väg. Han visste att vi skulle vara i området så han har hållt utkik efter oss. Det var så roligt att träffa honom här och hans glada humör gav oss en massa ny energi.

Efter en pratstund med Peter och en annan vandrare sa vi hej då och gick vidare mot Tjäktjapasset. Vi diskuterade fram och tillbaka ifall vi skulle gå över passet i dag eller nästa dag. Vi visste att hela passet är snötäckt och med mycket smältvatten vilket kommer göra vandringen rejält jobbig.

När vi tog lunchrast började det åter igen regna. Stora gråa moln från alla väderstreck rörde sig snabbt på himlen och vinden drog i med 17 m/s i byarna.

Då beslutade vi oss för att inte gå över passet den dagen. Istället ville vi hitta en tältplats nära första stigningen till passet och gå upp tidigt nästa dag och gå över passet då istället.

Som guldkant till den här lunchen köpte vi mazariner i Sälka som smakade extra gott till kaffet denna regniga dag.

Efter tre km vandring hittade vi en bra tältplats 500 meter från passets första stigning. Regnet öste ner hela kvällen så valet att stanna där kändes helt rätt.

Det vi trodde var en bra tältplats visades vara precis tvärtom, med råge. Kl 01.15 vaknade vi och tittade ut och upptäckte att vårt tält stod i en liten sjö. Nattens ihärdiga regn hann inte rinna undan och vattnet runt tältet fylldes på. Det var bara och bryta upp lägret, mitt i natten.

Det var tre km till raststugan i Tjäktjapasset och dit kom vi strax före kl.04.30. Vi åt frukost och torkade våra kläder. Där träffade vi nittonåriga Simon från Bromma som precis hade vaknat.

Han var ute på sin första fjällvandring och berättade att han kommit sent till raststugan kvällen innan. Egentligen hade han tänkt att gå vidare men kände att det inte var lämpligt i det dåliga vädret när han var blöt och trött.

Raststugorna på lederna i fjällen ska inte användas som boende. Endast i nödfall och vid hårt väder är det OK att sova där. Simon tog ett helt rätt beslut att inte gå vidare kvällen innan under de väderförhållanden det var och hur han mådde.

Det blev trevliga timmar med Simon denna tidiga måndagsmorgon den 17 juli. Vid åtta tiden bröt vi alla upp. Simon skulle gå söder ut mot Sälka och vi norrut vidare genom Tjäktjapasset. Inget vi direkt såg framemot.

Ännu en dag i ösregn och kyla. Det tog två timmar för oss att gå genom passet som på sin högsta punkt mäter 1150 möh, en vandring över genomblöta och snötäckta marker.

Nu är vi så less på det här vädret. Det tär på vår motivation att vandra men vi peppar varandra hela tiden för att de negativa tankarna inte ska ta överhand.

Efter två timmar kom vi till Tjäktjastugan där vi stannade för att äta, torka kläder och vila. Det kändes så skönt att vi hade kommit fram och slapp undan regnet några timmar. Efter lunch vandrade vi mot Alesjaure i fortsatt regnigt och blåsigt väder.

Strax innan vi kom fram till Alesjaure träffade vi två glad unga norska tjejer. De var långvandrarna Ingrid och Synnøve som vandrar Norge på langs. De startade i juni och ska vara framme i oktober. Turen går genom Norge från Nordkap i norr till Lindesnäs fyr i söder. Bitvis går också turen genom Finland och Sverige. Läs mer om deras vandring på bloggen http://www.rusleturtillindesnes.com

De har gått delar av Nordkalottleden så vi fick lite information om vägval, större vad och hur det är i de norska och finska stugorna. Deras positiva och glada sätt peppade oss verkligen att vandra vidare och som Ingrid sa:
-Är bara sovsäcken torr är allt OK!

Det blev en extrem lång dag. I 20 timmar var vi igång och vandrade totalt 20 km i besvärliga förhållande. När vi kom fram till Alesjaure slog vi snabbt upp tältet i hällregnet. Efter en sen middag somnade vi på en gång.

Regnet bara fortsätter att ösa ner dag efter dag och natt efter natt. Det verkar inte finnas något annat fjällväder i år. Tisdag den 18 juli var inget undantag, det regnade hela dygnet. I all regn vi går i lyser fjällblommor upp de blöta markerna. Den gula vackra Smörbollen lyser mest av alla och sätter färg i det gråa vädret.

På morgonen valde vi att ta båtskjuts istället för att gå fem km på leden i hällregnet där vi visste att det var extremt blött och ett större vad att ta sig över. Båten var fullsatt så det var inte bara vi som valde bort den besvärliga sträckan.

Efter båtturen vandrade vi i ösregn drygt två km till raststugan Radunjárga vid sjön Radujavri. På grund av vädret och besvärliga vandringsförhållanden så har vi inte kunnat filma på ett par dagar. Men i raststugan tog vi fram kameran och filmade sekvenser där Hasse berättade om de senaste dagarna.

Mitt i filmarbetet öppnades dörren och fyra blöta unga vandrare stack in näsan och frågade om de kunde komma in. Självklart sa vi och jag fortsatte och filma.

Vi fick ett par givande timmar tillsammans med Gunnar, Anton, Filip och Selina. De vandrade för första gången i fjällen och deltog i Svenska Turistföreningen (STF) Fjälluffa. Ungdomar mellan 18-25 år kan delta. De får en introduktion i fjällkunskap och fjällsäkerhet och rabatterade priser på fem fjällstugsnätter.

Gunnar, Anton, Filip och Selina

Det blev mycket filmat i raststugan och samtalsämnena var många. Vi blir så inspirerade av alla unga vandrare vi mött de senaste dagarna och dessa fyra positiva ungdomar var inget undantag.

Efter ett par timmar sa vi hej då till vårt trevliga lunchsällskap och fortsatte vandra i ösregnet till dagens tältplats strax norr om bron över jokken Kamajåkka.

Vi mötte många vandrare som var på väg söder ut. I en lerig slänt stannade två killar till som för mig såg lite bekanta ut.
– Är det Pia sa en av killarna!
Vi blev lite fundersamma på vilka de var men när hans sa Le Trek kom vi på vilka de var.

Det var långvandrarna Emil Johansson och Christophe Barbier som vi under flera år följt på deras vandringsblogg http://www.letrek.se
Det hade liksom vi fått planerat om sin tur på grund av den sena sommaren i fjällen och all snö som finns kvar i många områden.

Resten av vandringen den dagen blev en mycket blöt sådan. Regnet öste ner och leden var översvämmad av vatten och lera. På vissa ställen var det stora sjöar som vi fick gå runt. Mot slutet av dagen blev vi genomblöta om fötterna. Stundtals skrattade vi åt eländet och funderade på hur vi kan gilla fjällivet när det är såhär.

Sent på kvällen kom vi fram till nattlägret nedanför fjället Giron vid jokken Siellajohka två km från Abiskojaurestugorna.

Till vår stora förvåning slutade det regna under kvällen och natten. Men solen fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Onsdag 19 juli tog vi sovmorgon för dagens etapp är bara 13 km. Vi skulle kunna gått hela vägen till Abisko men vi har bokat boende från den 20 juli så vi tar det lugnt fram till Abisko.

Den här dagen fick vi verklig ny energi och motivering till att vandra. Inget regn på hela dagen förutom några droppar vid frukosten och lunchrasten. Inga regnkläder på och det blev varmare så vi kunde gå tunnklädda, så härligt.

Det blev äntligen tillfälle att filma när vi vandrar och andra miljöbilder. Det har varit så frustrerande att vi inte kunnat filma när vi vandrat på grund av hällregn och blåst.

Vid riktigt dåligt väder tar vi inte fram kameran för då är det risk att tekniken far illa. Men den här dagen fick vi fina bilder på vandringen mot Abisko.

Strax innan vi var framme vid kvällens tältplats sprack himlen plötsligt upp och allt blev i färg igen. Det var åtta dagar sedan vi sist såg solen, vi har så länge vandrat i en gråfärgad värld.

Att känna solen igen var som att få en varm kärleksfull kram av en saknad vän och vi bara njöt. Kvällsmaten vid nattlägret fyra km innan Abisko vid jokken Abiskojåkka kunde vi äta ute och kläderna fick torka i kvällssolen.

Idag torsdag den 20 juli var det vår sista vandringsdag på väg till Abisko. Med lätta snabba steg vandrade vi fyra km för i Abisko väntar tre hotellnätter, god mat och vila i några dagar och framför allt en varm dusch och hårtvätt.

Det har varit svårt med filmarbetet det här tolv dagarna vi vandrat från Ritsem till Abisko på grund av det regniga vädret. Jag har stundtals känt mig bekymrad över att vi inte har kunnat filma som jag vill och framför allt när vi vandrar.

Men det kommer bli bra, det är så här det är när man är mitt uppe i en filminspelning. Tvivlen kommer om materialet kommer att räcka, har jag tillräckligt med inklippsbilder och hur blir blir det med exponeringen när ljuset är så växlande hela tiden?

Vi har varit på tur i 29 dagar och har kommit halvvägs och det är 31 dagar kvar. Trots det dåliga vädret älskar vi vårt långa fjälliv. När det är riktigt besvärligt med de kalla, regniga och blåsiga dagarna gäller det att tänka positiv. Och som vi brukar säga just sådana dagar:

– Det är i alla fall myggfritt!