En glad överraskning

I somras när vi vandrade en månad från Klimpfjäll och söderut med slutmålet Grövelsjön, mötte vi en eftermiddag en svensk/norsk familj vid en parkering i Bruksvallarna. Familjen hade gjort en dagstur på fjället som vi var påväg upp till.

Vi stod länge och pratade om fjällvandring och uteliv och vi berättade om vår långvandring sommaren innan. Det var ett givande möte med Kristina och hennes familj. Jag lämnade ett visitkort till henne innan vi skildes åt och vi fortsatte vandringen upp på fjället.

Sen dess har vi inte haft kontakt, förrän på premiärdagen då Kristina kom fram till mig och frågade om jag kände igen henne. Hela hennes familj var där för att se biopremiären av filmen.

Vilken överaskning. Kristina berättade att de hade läst mer om vår långvandring på bloggen, blev nyfikna på filmen och såg att premiären var här i Södertälje. Om jag uppfattat saken rätt så bor familjen i Stockholmsområdet.

 

2014-07-01 10.50.47
På väg till Raukasjö från Klimpfjäll, sommaren 2014

 

För en vecka sedan fick vi ett brev från Kristina och hennes man och deras två barn. Ett brev som jag gärna vill dela med mig av då hon så konstruktivt och personligt berättar om sin upplevelse av filmen.

”Hvilken fantastisk film og premiäre! Jeg håper dere svevde hjem på lördagskvelden lykkelige over at dere faktisk orket å bäre kamerautstyr, alt forarbeid som dere må ha gjort, og ikke minst for at dere våget å gi så mye av dere selv og av relasjonen. Og hvilken styrke dere må ha, både fysisk og psykisk, jeg er dypt imponert!

Jeg likte godt ”rammen” på filmen med at dere i begynnelsen kommer gående mot oss, for å avslutte filmen med at vi ser ryggen på dere vandrende videre inn i fjellheimen (mot nye fjellturer og eventyr?).

I begynnelsen er det også et lite klipp av Hasse som vasker seg i en fjellbekk med en utrolig flott utsikt, og först på slutten av filmen får vi et ”Aha, er det der han står!” Det föltes bra å få tilbake den scenen på slutten av filmen, for det var först da man forstod at man hadde sittet med det spörsmålet (frågan)”hvor er han?” inne i seg under hele filmen. Alexandra og jeg så på hverandre igjenkjennende av hårvasken. Vi kunne begge fysisk kjenne hur hjernen krymper i möte med det iskalde fjellvannet.

Jeg synes filmen formidler alle utfordringer man möter på fjellet veldig godt; det väre seg väret, valg av rute (kunne godt kommet fram enda mer tydelig hvor ekstremt tungt det er å gå utenfor opptrådd sti), friksjon som oppstår med turkamerat og behov av egentid, selv om det bare fins to mennesker ”i hele verden”, den kraftige fysiske og mentale utmattelsen som kommer innimellom, skuffelsen av å ikke nå målet ..alt dette ble formidlet på en varm, närmest elegant måte, krydret med en masse humor. Herlig!

Alle mötene med ”folk og fe” var også veldig interessant og gjorde filmen ekstra givende. Samekvinnen som ikke lenger ble fornärmet over å bli tiltalt som ”lapp” var kommet imponerende langt i sin frigjörelse av minoritetsundertrykkelse.

Skulle jeg få endre litt på filmen så er det tre ting jeg kanskje skulle ville prøve å få med, om det er tekniskt og/eller logistisk gjennomförbart vel og merke. Det har jeg ingen kunnskap om.

Jeg synes ikke det kommer godt nok fram gleden og kjärligheten dere har for fjellet og vandringen, men som vi som har mött dere vet at dere har. Pia sier flere ganger at ”det er det her vi jobber for!” og ser utover landskapet, men gleden og lykken kommer ikke riktig igjennom kamera til publikum. Det er först når dere tar en dagstur opp på en fjelltopp, uten store ryggsekker, at vi får höre og se lykkeruset. Jeg skulle ville se mer av gleden med å vandre i fjellet når dere også så godt formidler utfordringene.

Som den fjellelskende person jeg er så skulle jeg også gjerne ville se enda mer av fjellutsikten. Mine öyne var ikke ferdig med å se på utsikten för scenen ble klipt. Jeg satt flere ganger og tenkte at ”jeg vil også se hva dere ser, 360 grader!” Jeg fölte det ble for mye närfilming i forhold til oversiktsbilder. Men det hadde kanskje blitt for kjedelig (tråkigt) for et bio/tv-publikum som ikke har samme kjärlighet for fjellet? En dokumentarfilm har kanskje også en tidsramme å holde seg til?

Jeg forstår godt Pias ord om at man blir et bedre menneske av å tilbringe tid i natur og fjell, spesielt mer ydmyk og tålmodig kan jeg kjenne at jeg blir foruten generelt mer harmonisk og lykkelig. Personlig kjenner jeg at det er ”lille meg i dette store, mektige, vakre og fjelllandskap” som lärer meg dette om og om igjen. Jeg skulle derfor gjerne hatt med noen scener hvor vi ser en av dere langt borte, ensom vandrende på stien, med fjell omkring. Men med tanke på logistik var det kanskje hverken tid eller krefter til det?

Igjen tusen takk for at vi fikk ta del i en herlig fjellvandring dog ei med fjellstövler på, men sittende i en biostol. Det ble mange igjenkjennende fölelser og mange gode smil og mye latter.”

 

2013-08-11 20.51.55
Kårsavagge väster om Abisko, sommaren 2013

 

Tack Kristina för ditt fina brev. För övrigt fortsätter arbetet med planering av filmvisningar under 2015. Filmen kommer visas på några orter i norra Sverige i februari-mars, mer information om filmvisningarna kommer i början av januari.

Onsdag den 28 januari kl.18.30 visas filmen på Estrad i Södertälje, biljetter kan ni boka direkt på ticnet.se

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år. Nu tar jag ledigt ett tag och laddar batterierna för ett spännande filmår 2015.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s