Minnen från Indien och Lappland

Vissa filminspelningar minns jag starkare än andra. Som dokumentärfilmare har jag fått möjlighet att kliva in i olika miljöer och företeelser och mött människor som jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med.

För 13 år sedan var jag i Indien tillsammans med producentkollegan och fotografen Gunnar Zetterberg och spelade in en dokumentärfilm under sex veckor. Vi följde en grupp svenska lärarstudenter på deras resa i Indien.

Vi var bland annat med på ett indiskt bröllop som varade i tre dagar. Vi kom dit den sista dagen av firande. I byn där festen var bodde det en familj vars dotter råkat mycket illa ut. Hennes man hade varit otrogen men det var hon som fick betala för hans snedsteg.

Den unga dottern var hånad av byborna och i deras ögon för all framtid förbrukad. Kvinnan var fylld av skam då hennes man lämnat henne. Hon skulle aldrig bli gift igen och aldrig få möjligheten att bli mamma. Hon hade flyttat hem till sitt föräldrahem som bestod av en enkel halmhydda med stampat jordgolv.

Indien Gunnar Pia
Gunnar och Pia på filminspelning vid en lärarhögskola i södra Indien 2001.

I den hyddan stod jag med ljudbommen i handen och hörlurar på för att spela in en intervju tillsammans med Gunnar som filmade. Framför oss berättade kvinnan för tre svenska lärarstudenter om sin svåra situation och hennes far grät öppet.

Först tänkte jag bara på att få så bra ljud som möjligt. Men mitt i intervjun när hon så sårbar berättade om sitt liv tittade jag mig omkring och jag fick som ett knytnävslag i magen som stannade kvar som en gråtklump i hela kroppen. Här bodde en hel familj i denna lilla hydda med jordgolv, det fanns en säng, ett litet bord och inte mycket mer.

– Varför står jag här och filmar hennes berättelse, vad har jag för rätt att göra det och vad vinner hon på det? Jag skämdes för att jag som välbeställd västerlänning bara klev in i hennes liv och hon berättade allt för oss. Hur kunde jag stå där och bekymra mig över om ljudet blev bra eller inte när hon var helt utplånad, fattig och övergiven och inte hade någonting?

När vi hade filmat färdigt och kom ut från hyddan så grät jag och alla känslor flödade över. Jag fick lägga ifrån mig all filmteknik och bara sätta mig ner och låta alla känslor komma fram. Gunnar och jag pratade mycket om den här händelsen, både där på plats och när vi satt vi klippbordet och jobbade med filmen här hemma i Sverige. Det är ett av mina starkaste minnen från en filminspelning.

Efter den resan i Indien har jag inför varje filminspelning ställt mig frågan ännu tydligare om varför jag gör det här och av vilken anledning personerna som jag ska filma är med i min film. Det är viktiga frågeställningar att ha klart för sig i ett filmarbete och jag känner alltid en stor ödmjukhet mot människor som vill berätta för mig om sina liv.

Filminspelning kalvmärkningEtt annat tillfälle som etsats sig fast och som inte är lika sorligt var inspelningen i Ältsvatten på sommarens vandring. Den där magiska kvällen och natten då vi fick vara med på kalvmärkning.

Klockan var omkring tio på kvällen och Hasse och jag stod mitt i ett av rengärdena med tusentals renar springandes runt oss. Under dagen hade vi varit tillsammans med Per-Mikael Jonsson och hans familj och hela dagen hade vi väntat på just detta.

Jag stod i rengärdet med kameran på ett enbenstativ och filmade i flera timmar. Runt oss fanns ljudet av tusentals klövar mot marken, starka dofter av fuktig päls, renskötarnas skickliga arbete med att fånga renarna och djurens konstanta grymtande läten som jag inte ens kan försöka och härma.

Flera gånger under kvällen och natten tittade Hasse och jag på varandra och bara log. Allt var så surrealistiskt. Det var en otroligt häftig upplevelse som vi aldrig kommer att glömma. Klockan tre på morgonen kroknade vi och kröp in i tältet. Då hade samerna flera timmar kvar att arbeta i rengärdena innan de fick ge sig hemåt.

Renar
Kalvmärkning i Ältsvattnet kl.23.57 den 3 juli 2013

I helgen som kommer ska jag börja och klippa scenerna från kalvmärkningen och det ser jag framemot. Klipparbetet går bra och filmen börjar hitta sitt berättande. Jag sätter mig varje gång vid klippbordet med stor nyfikenhet och förväntan om vad som ska dyka upp i materialhögen. För jag kommer inte ihåg allt vi har filmat.

Så lite som en julafton kan det kännas ibland, jag vet inte vad som dyker upp i paketen jag öppnar vart efter.

2 thoughts on “Minnen från Indien och Lappland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s