Alla är vi på väg någonstans

2013-08-02 Alesjaurestugan
Vid bron innan Alesjaurestugan

Under vandringen träffade vi många människor som vi stannade och pratade med. En del av mötena var mer speciella än andra. Den raska pigga norrmannen vi träffad strax efter Alesjaurestugan tre mil söder om Abisko var ett möte som stannat kvar lite tydligare hos oss.

– Vart är du på väg, frågade Hasse mannen som snabbt kom ikapp oss en tidig morgon. Han hade tältat en bit ifrån oss nere vid sjön Alesjaure.

– Jag är på väg hem, sa mannen glatt och tittade på oss med pigga ögon. Han fortsatte att gå medan vi pratade. Vi fick skynda på våra steg för att hinna med honom. Han hade inte tid att stå still och prata, det märktes.

-Men vart är hemma då, undrade vi medan vi i snabb takt slog följe med mannen. Hans skor såg slitna ut och han hade två vandringsstavar av krokiga grenar i sina händer som han med bestämt handslag satte i marken när han gick. Det här var inte första gången han var ute och gick i fjällen.

– Hemma är Kirkenes och jag startade i Halden för två månader sedan, fick vi snabbt till svar. Om en månad ska jag vara hemma igen. Imponerande tänkte vi båda. Halden ligger strax utanför Oslo och Kirkenes ligger vid gränsen mellan Norge och Ryssland, en sträcka på ca 250 mil. Våra 80 mil kändes plötsligt som en liten dagstur i jämförelse.

2013-08-03 Alesjauresjön
Nattläger vid sjön Alesjaure

Jag försökte fortsätta hålla samma takt som Hasse och norrmannen men jag fick ge upp.  Efter ett tag kom jag långt efter men det gjorde ingenting. Hasse delade med sig av mannens berättelse för mig när jag efter en kvart kom ikapp och norrmannen hade knallat vidare själv. Långt där borta såg vi hans ryggtavla försvinna mellan de höga videbuskarna som följde Alesjaures sjöstrand.

Hasse berättade att norrmannen hette Svein och var 68 år gammal. För Svein var vandring en livsstil och han vandrade och tältade varje sommar en 2-3 månader. Hans barn tyckte att han vandrade lite för långt och länge men det brydde han sig inte om. Någon karta hade Svein inte med sig och inte heller skickade han upp några proviantlådor som vi har gjort.

– Jag behöver ingen karta, det är bara och gå norrut och ibland använder jag min GPS men den har jag bara haft framme någon gång hittills, rätt kommer jag ändå, hade Svein svarat. Mat hittar jag alltid, det brukar finnas lite varstans. I jämförelse med honom är vi nog de värsta kontrollfreaken när vi tänker på hur vi planerat och förberett vår vandring.

Tänk att få vara i sådär god form som Svein när man själv är 68 år och pensionär. Att när som helst och hur länge som helst kunna ge sig iväg och vandra på fjället och bara vara. Stanna där så länge man vill och ta dagen som den kommer. Ett sådant pensionärsliv ska jag också ha.

Mötet med Svein från Kirkenes har Hasse och jag återkommit till många gånger när vi pratat om vandringen, ett av alla härliga möten med människor vi haft under sommaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s