Jag mötte en varg

Jag skidade på med god fart och bra fäste under fjällskidorna upp mot Skarvarna i Funäsdalens fjällområde. Det var tyst och stilla och jag var alldeles ensam i spåret. Plötsligt kände jag mig iakttagen och lyfte blicken och stannade till.

Jag stod ovanför trädgränsen där kalfjället tog vid efter de låga fjällbjörksdungarna. Min blick scannande snabbt av den närmsta terrängen. Cirka 15 meter bort stirrade jag in i ett par andra ögon, helt ensam var jag inte…!

SkarvarnaDet var påsklovet 1999. Tidigare under dagen var Hasse och jag med pojkarna uppe på fjället. Vi hade haft en underbar dag tillsammans med skidåkning, lunch och fika i en solig snögrop och massa lek i snön.

På eftermiddagen ville jag få en stund för mig själv och gav mig iväg för en tur upp på Skarvarna strax ovanför vår stuga vi hyrde i Skarvruet.

Det jag mötte den eftermiddagen överraskade mig, det var inget jag hade förväntat mig att möta. Först tänkte jag att det var en hund, typ Siberian Husky som inte är ovanligt att se i fjällområden då de används som draghundar. Jag lyssnade efter ljud från någon hundägare som var i sällskap med djuret, men det var alldeles tyst och vi fortsatte stirra på varandra.

Djuret var så mycket större än en hund och svansen var stor, tjock och yvig och stod vågrätt ut från kroppen. Tillslut insåg jag att det var en varg som stod och tittade på mig. Jag fick en hisnande känsla i kroppen, tänk att jag få möta en vild varg på det här sättet. Bara vi två!

Hur länge vi stod stilla och tittade på varandra vet jag inte, för mig kändes det som en evighet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Antingen fortsatte jag framåt i lugn takt och skidade vidare på min eftermiddagstur eller så vände jag om. Troligtvis skulle väl vargen då fortsätta sin väg och vi skulle skiljas åt. Men att korsa vargens väg kändes inte direkt som mitt första val. Jag var inte så sugen på att komma närmare än såhär.

LedmarkeringNågon rädsla för att vargen skulle attackera kände jag inte, människan finns inte naturligt med på vargens meny. Men magkänsla sa att jag nog får välja en annan väg. På något sätt tyckte jag att vargen hade företräde, det var ju jag som var på besök här.

Försiktigt flyttade jag skidorna ur spåret och vände mig om, vargen stod fortfarande och tittade på mig. Lugnt och stilla skidade jag tillbaka samma väg jag kom. Efter några meter stannade jag och vände mig om, vargen stod fortfarande kvar och fixerade mig med blicken.

Tyst skickade jag en tanke till vargen och tackade för vårt möte och skidade sen vidare mot vår stuga. En bit längre ner vände jag mig om igen och då var vargen borta. Jag kände mig smått euforisk av glädje att jag fått mött en vild varg så nära, det var en magisk upplevelse.

När jag kom fram till stugan igen undrade Hasse varför jag så snart var tillbaka, har det hänt något?

– Jag mötte en varg på fjället!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s